Det äger idag rum kulturpolitisk styrning i Sverige som påverkar, eller riskerar att påverka, den konstnärliga friheten negativt. Den slutsatsen dras i rapporten Så fri är konsten som Myndigheten för kulturanalys presenterar idag. Kulturanalys rekommenderar därför att regeringen, statliga bidragsgivare, regioner och kommuner ser över styrningen och låter idealet om konstnärlig frihet i större utsträckning vägleda både kulturpolitikens utformning och genomförande.
I den utredning som ligger till grund för rapporten har Kulturanalys gjort en översyn av den statliga bidragsgivningen på kulturområdet och av verksamhetsstyrningen inom regioner och kommuner, med ett särskilt fokus på principen om armlängds avstånd. På statlig nivå konstaterar utredningen att det finns exempel på politisk styrning som påverkar den konstnärliga friheten negativt.
– I grunden handlar det om att de statliga bidragsgivarna, särskilt Kulturrådet, har ett stort ansvar för att integrera olika typer av perspektiv i sin verksamhet och att detta i viss utsträckning påverkar bidragsgivningen och sökande konstnärer och kulturskapare på ett sätt som inte är förenligt med idealet om konstnärlig frihet, säger Pelle Amberntsson, utredare på Myndigheten för kulturanalys.
I några fall handlar det om hur bidragsgivarna informerar och kommunicerar kring frågor som handlar om olika så kallade horisontella perspektiv. I andra fall handlar det om att vissa perspektiv tagit sig in i bidragssystemen på så sätt att sökande ska svara på frågor om hur de integrerar exempelvis olika gruppers rättigheter.
– De sökande tolkar i hög utsträckning sådana frågor som att de ska motivera hur de integrerar olika perspektiv i det konstnärliga innehållet. Utredningen visar också att bidragssökande konstnärer och kulturskapare är lyhörda och mottagliga för styrning. Detta har troligtvis att göra med de osäkra ekonomiska förhållanden som dessa yrkesgrupper verkar under, vilket gör att det finns skäl för både politiker och tjänstemän att vara extra noggranna med hur de formulerar sig i sin kommunikation och information gentemot bidragssökande, säger Pelle Amberntsson.
När det gäller verksamhetsstyrningen på regional och kommunal nivå visar utredningen att armlängdsprincipen är svår att fullt ut tillämpa i regional och kommunal kulturpolitik. Avståndet mellan politik och konstnärlig och kulturell verksamhet är kort och politiker sitter de facto på inflytelserika positioner i relation till både bidragsgivning och kulturinstitutioner. Principen om armlängds avstånd och konstens egenvärde hävdas visserligen i regionernas kulturplaner. Samtidigt kombineras detta med en målstyrning där den regionala kulturen och även regionala kulturinstitutioner och bidragsmottagare ofta förväntas bidra till regionens utveckling, exempelvis dess attraktivitet, tillväxt, hållbara utveckling eller folkhälsa.
– När styrningen är sådan att konst och kultur ges i uppdrag att leda till vissa samhällseffekter finns en risk att konstnärligt innehåll börjar bedömas på andra grunder än konstnärliga kvalitetskriterier. Vi menar därför att det är av stor betydelse att det etableras och upprätthålls en tydlig principiell linje i frågor som handlar om konstnärlig frihet. Risken finns annars att man låter de mål som gäller för dagen styra även innehållet i konstnärliga och kulturella verksamheter, säger Mats Granér, myndighetschef på Kulturanalys.
- Pelle Amberntsson
- Utredare, analytiker
- Telefon: 031-395 20 12
- E-post